Folk i byn säger att det var en slump snarare än planering när hon lämnade fosterlandet. Det var nämligen en annan kvinna i byn som hade köpt biljetten, men ångrade sig och frågade Hilma om hon ville resa istället. Med kort varsel beslöt sig Hilma för den långa resan. Vid det laget var hon 24 år och mor till två söner, Alfons (född 1908) och Karl-Atle (född 1910). Hon var dock inte gift med barnens far, Fridolf Stenlund.

Med sig på resan valde hon att ta med sig den minsta pojken, Karl-Atle, som bara var 1 år. Sin äldste son, Alfons, lämnade hon hos sin syster Eugenia som också var bosatt i Svanabyn. Efter avresan, så tog det lång tid innan det kom något livstecken från Hilma, men enligt Alfons fru Emmy Eriksson, så skickade hon brev hem, som hon skrev på engelska. En lärare Svanabyn fick översätta breven.

Utifrån Alfons Erikssons personnr och födelseort i Bodums församling fick jag uppgift om hans mor Hilma Eriksson. I kyrkboken stod antecknat att hon utvandrat 1911-07-05 till Canada. För att spåra utvandrare finns flera vägar att gå. Jag började med att ringa Frälsningsarmen i Stockholm, som hjälper till att söka i andra länder, men eftersom jag inte visste till vilken ort i Canada som Hilma anlände till, så kunde dom inte hjälpa till, utan gav mig tips om att ringa Svenska Emmigrantinstitutet i Växjö, där alla passagerarlistor från emmigrantbåtarna finns mikrofilmade och förvarade.

Med hjälp av det datum hon utvandrat kunde dom mot en kostnad av 200 kr ta fram en kopia av den. 1993-12-29 fick jag svar samt kopian på passagerarlistan. Av Emmigrantinstitutet fick jag en adress till en lokal släktforskarförening i Regina, Canada. Jag skrev ett brev dit och bifogade passagerarlistan. Den 2 febr 94 fick jag svar från en Laura M Hanowski, Bibliotekarie. Hon tipsade mig om en bok som heter "Three Score and Ten 1886-1956, A History Of The Swedish Settlement Of Stockhom and District".

Hon trodde kanske jag skulle kunna finna några ledtrådar i den. Men jag fick också en adress till "Senior Citizens Center" i Stockholm, Canada, så jag skrev då ett brev igen med samma frågor samtidigt som jag via biblioteket i Dorotea beställde boken från Riksdagsbiblioteket.Boken var på engelska och handlade om dom första bosättarna i kolonin Stockholm, Canada. Det var ju dit Hilma och Karl-Atle anlände. Tyvärr så fann jag inget i boken som kunde vägleda mig, för jag visste ju inte om Hilma blev gift och således hade annat efternamn.

I mars 94 fick jag svar från en kvinna som heter Maureen Landine, vilken jobbade på "Senior Citizens Center". Där hade jag tur, för hon visste nästan allt! Hennes föräldrar var nämligen grannar med Hilma i detta nybyggarsamhälle. Hon skrev ett långt brev där jag fick veta att Karl-Atle (kallad Charlie i Canada) är död, men hans fru lever. Jag fick också veta att Hilma gifte sig med Axel Jacobsson så snart hon kom till Canada. Dom fick en son, Bennie. Äktenskapet blev kort, för Axel dog när Bennie var 2 år. Efter Axel's död gifte hon om sig med en ungersk emmigrant vid namn Balogh. Dom fick 4 pojkar och en flicka; Albert, Irene, Tommy, Jimmy och David. Av Maureen fick jag adresser till samtliga.

Jag beslöt mig då för att ta kontakt med Karl-Atles änka, och skrev ett brev till henne och talade om historien kring Hilma. Jag bifogade även ett foto på Alfons, hennes makes bror. I juli fick jag svar från en mycket rörd änka efter Karl-Atle. Hon var "tagen" av beskedet om hans anhöriga i Sverige. Dom hade inte vetat någonting!

Tillslut var kontakt även etablerad med Alfon Erikssons bror, Albert Balogh. Genom honom fick vi foton av alla syskonen och lite historia, men inte mycket, eftersom Hilma inte hade berättat någonting för någon av sina barn. Enligt Albert så visste dom att deras mor var född i Sverige, men inte vart. Dom frågade aldrig, men minns att hon "bröt" när hon pratade. Barnen mindes henne som en stark kvinna, djupt troende, trygg och snäll trots att hennes liv kantades av två äktenskap som var långt ifrån trygga. Möjligen kunde det finnas anteckningar i hennes Bibel, som hon läste troget varje dag, men hennes önskan var att få ta Bibeln med sig i kistan, och så blev det.

Hilma Eriksson hade alla sina söner ute i andra världskriget och under den tiden insjuknade hon i cancer. Läkarna ville amputera hennes arm för att hindra sjukdomsförloppet, men hon vägrade. Hon dog 1945. Genom åren har jag fått många brev och foton från Canada och 1996 besökte Albert Balogh, hans fru Jean, deras dotter Hilma, Sverige för första gången. Dom hade 1995, utan att ha vetat om sin släkt i Sverige, bokat en resa till Sverige och Funäsdalen. Flera länder var inplanerade så deras träff med oss blev kort, endast tre dagar. Vi hade en liten släktträff på Hällagården i Svanabyn, där dom även stannade en natt. Eftersom dom tyckte att vistelsen blev för kort, beslöt sig Albert och Jean för att återvända 1998. Den 10 juli hämtade vi dom på Östersunds flygplats och åkte till Dorotea, där dom bodde i vår lägenhet under hela vistelsen, som varade i 10 dagar.